Historik

Bakgrund
Fattigvårdsförordningar
Först genom 1847 års fattigvårdsförordning fick fattigvården en systematisk och någorlunda likartad reglering över hela landet. I varje socken skulle finnas en fattigvårdsstyrelse. Denna hade länge inga tjänstemän, utan ordföranden verkställde besluten. 1847 års förordning avlöstes av nya förordningar 1853 och 1871.
1853 års regler var för sin tid ganska frikostiga, men hjälpen betraktades fortfarande som ett barmhärtighetsverk, och den fattige fick inte visa missnöje över otillräckligt understöd. Det fanns dock möjlighet att överklaga hos länsstyrelsen, men denna rätt togs bort 1871, då också förutsättningarna för hjälp beskars. Kommunen skulle ge bara "nödtorftig" hjälp och bara om det inte fanns någon anhörig som kunde hjälpa. "Försörjningsplikten" var omfattande. Alla som bodde i kommunen kunde få hjälp, men "hemortsrätt" fick man först efter att ha vistats i kommunen i tre år utan att få fattigvård. För den som inte hade hemortsrätt kunde kommunen kräva den tidigare kommunen på ersättning, vilket ledde till omfattande "fattigvårdsprocesser" hos länsstyrelserna. Barn och gifta kvinnor hade faderns/makens hemortsrätt, varför man kunde komma ifrån utgifter för en kvinna med barn genom "fattigvårdsäktenskap" med en man med hemortsrätt i en annan kommun.

Fattighusen som med sina större dimensioner hade ibland mer av anstalt över sig än de mindre fattigstugorna. Detta gällde i varje fall fattighusen i staden. På landet var det ofta ingen större skillnad på de båda bostadstyperna. Klart skilda från fattigstugorna till både form och funktion var däremot fattiggårdarna, som började byggas i början på 1900-talet. Uppslaget till fatiggårdarna kom från Danmark och de första i Sverige började byggas i slutet på 1860-talet.

Vid sekelskiftet fanns det 282 fattiggårdar med totalt 16,000 intagna personer, intagna på fattighusen fanns 27,000 och på fattigstugorna fanns det 13,000 intagna. Man fortsatte att bygga fattiggårdar och 1910 fanns det 450 stycken.

I Wrangels bok Anteckningar om Rytterns socken från 1886 kan vi läsa:
Ett fattighjons fulla försörjning per år beräknades för år 1885 till 48 kr. Till detta belopp har understöd åtnjutits af 10 män 23 qvinnor. Fattigkassan, som nu uppgår till 4440 kronor, är hufvudsakligen bildad genom sammanalagning af Stora och Lilla Rytterns gamla fattigkassor, hvilka uppkommit delvis genom frivilliga gåfvor, (af sådana frivilliga gåfvor må nämnas bl. a. " 3 rdr. till tacksamhet för befrielse från åskan" ; 5 rdr. banko "för räddning ur ögonskenlig lifsfara" ; 3 rdr., 16 skilling banko "för inspektorens vid Tidö återvunna helsa af hans matmoder grefinnan på Tidö"; ofta förekommer gåfvor af "christmild okänd gifvare") delvis genom s.k. "inventariimedel" och insamlingar vid barndop, bröllop och begrafningar. Stora Rytterns fattigkassa bestod 1744 af 536 daler 31 ½ öre kopparmynt och vid sammanslagningen 1829 af 227rdr. 36 skilling runstycken. Lilla Rytterns fattigkassa belöpte sig 1744 till 214 daler 15 ½ öre kopparmynt och vid sammanslagningen till 259 rdr. 19 skilling. Det största tillskott, denna senare kassa erhållit, var 1755, då andelen uti grefve Axel Gabriel Oxenstiernas på Tidö efterlemnade egendom utbetalades med 1067 daler 26 öre kopparmynt

Rytterne Fattighus
Våren 1904 lades ett förslag fram i byggnadsfrågan, signerat främst av Johansson i Svånö, att ett nytt fattighus med ekonomibyggnad skulle byggas. Kostnaden var beräknad till 18.000 kr. Stämman biföll, men efter meningsskiljaktigheter och irritation drog saken ut på tiden.
Den 19maj 1904 undertecknar Aug Broberg o Joh: Lindqvist full borgen åt byggmästare Andersson från Kungsör "…för arbetets ordentliga utförande och fullbordande".
Den 23 maj godkänns borgen av kommunalstämman och tillslut år 1905 stod byggnaden färdig. Till institutionens första föreståndare utsågs fru Matilda Pettersson.

Kostnaden för fattigvården sjönk när man hade byggt det nya fattighuset, trots avbetalningar och lån. Det visar en jämförelse mellan 1885 där kostnaden per hjon och år beräknades till 48 kronor och 1906 när fattighuset är nybyggt är kostnaden 33,59.

Tablå öfver fattivården i Rytterne 1906.
Hela fattigvårdskostnaden 8948,43
Kostnad per hjon o dag 33,59 (73 st.)
Anmärkning: Kosthållet i fattiggården har gått till 20,45 per dag o individ


Summan ökar dock år efter år.
1911 är kostnaden 39,26 per dag o individ, 1915 är den 45,00 och 1922 är
kostnaden 112 kronor per år och hjon. Noterbart är att 1943 har begreppet hjon försvunnit och ersatts med vårdtagare.

Några av de första som flyttar in på Rytterns fattiggård är änkan till indelte soldaten Stolpe. Hon har blivit ensam med deras fem barn efter att hennes man hastigt gått bort. Ett av barnen är Agnes Stolpe. Hon börjar i folkskolan samma år och kommer att gå i samma klass som prästens dotter. Agnes är duktig i skolan och får bättre betyg än prästens dotter. Det här går inte för sig och prästen går upp till skolläraren för att "läsa lusen" av honom. Läraren blir illa berörd men står på sig angående flickornas betyg. Skolläraren är också organist i kyrkan och snart blir det allmänt känt vad som har hänt. Man beslutar att prästen ska få lov att göra avbön inför församlingen. Ärendet drar ut på tiden men tillslut blir prästen tvungen, inte inför församlingen men, att be skolläraren om ursäkt. (Intervju den 12/4 2003 med Holger Axelsson, f.d. ordförande i Rytterne hembygdsförening).

Carlsson i Skogsnäs
Att det var svårt att få hjälp när man blev gammal och inte orkade att sköta sig själv visar följande brev, daterat 1917. Man förstår på språket och tonen i brevet att det inte var någon självklarhet eller rättighet att få komma in på pensionärshemmet och få hjälp. De behövande måste verkligen kunna styrka sin ansökan och komma med tungt vägande skäl. Allt paret Carlssons ägde fick de lov att sälja och ge till socknen. Man förstår varför namnet fattigvård levde kvar så länge.

Till Fattigvårdstyrelsen i Ryttern
Undertecknad Carl Johan Carlsson och min hustru Vilma Lovisa, födda åren 1850 o 1857, anhålla härmed vördsamt att snarast möjligt bliva intagna å ålderdomshemmet i Ryttern Min hustru som länge varit sjuklig är nu ständigt sängliggande och är helt beroende av andras skötsel vilken jag på grund av ålder och svaghet ej kan ombesörja. Bedjande fattigvårdsstyrelsen behjärta vår nöd och bistå oss i vår oförmögenhet tecknar vördsamt
Skogsnäs, Tidö den 28 Nov.1917
C.J. Carlsson

Till Carlssons ansökan, att tillsammans med sin sjuka fru få bli intagen på ålderdomshemmet, bifogas ett intyg som bekräftar Carlsson besvärliga situation.

Till Fattigvårdstyrelsen i Ryttern
Till torparen C.J. Carlssons ansökan om intagande å ålderdomshemmet får jag meddela att vad hustrun beträffar så är tillståndet sådant att det kräver omedelbar ändring. Hon har i många år lidit av fallandesot för vilken sjukdom hon i höst har sökt läkare. Hon har ändrat sig så till vida att hon icke faller men för övrigt är hon mycket sämre än för ut. Doktorn har sagt att om hon bliver skött ordentligt skulle hon bliva bra, nu får hon ingen skötsel alls. Vad Carlsson beträffar så är han icke sjuk men med hans jämförelsevis höga ålder och små krafter finns det nog icke mycket att välja på. Hustrun behöver alltså få komma omedelbart. Carlsson skall väl ordna litet med sitt lösöre. Han medgiver att behållningen skall tillfalla Socknen.
Tidö den 28 Nov. 1917


Ytterligare ett brev skickades in till fattigvårdstyrelsen i Ryttern till Carlssons fördel.
"Undertecknad förbinder sig att såsom ersättning för f. C.A. Carlsson´s på Skogsnäs inlägnan å ålderdomshemmet till Rytterns kommun årligen, så länge Karlsson hyra, lemna två famnar barrved räknat f.o.m. 1 januari 1918. Tidö i januari 1918".
Auktion på C.A. Carlssons tillgångar hölls på Skogsnäs den 9 januari 1918. Lösöret och inventarier auktionerades bort för 900:55, bland annat en järnspis för 1 krona, en bössa för 4.50, ett strykjärn o besman gick för 2.75, ett årder 10 kronor och en lykta för 1 krona. Kreaturen såldes för 2950 kronor. Totalt inbringade auktionen 3850:55.

Bilden här nedan är från Rytterns ålderdomshem och tagen någon gång på 20-talet. Kanske är det Carlsson och hans hustru som sitter på trappen. Man får hoppas att de blev väl omhändertagna och att de fick det bra på gamla dar.


 

 

 

.