Diktläsning, trevligt umgänge samt fika ur egen medhavd korg äger denna kväll rum vid Gunnar Mascoll Silfverstolpes minnessten som ligger utmed gamla Eskilstunavägen vid Stora Åsby.
Detta högtidlighålls på den stora skaldens dödsdag.
Högläsning av Silfverstolpes dikter.
Gunnar Mascoll Silfverstolpe
Gunnar Mascoll Silfverstolpe, född 21 januari 1893 i Rytterne socken, Västmanland, död 26 juni 1942 i Stockholm, var en svensk poet, översättare och litteratur- och konstkritiker. Han blev fil.lic. 1919 i Uppsala. År 1941 efterträdde han Albert Engström som ledamot av Svenska Akademien på stol nummer 18.
Silfverstolpe debuterade 1919 med diktsamlingen Arvet och gav under de följande 21 åren ut ytterligare fyra samlingar. Han räknas till den grupp poeter som kallas ”de lyriska intimisterna”, tillsammans med Karl Asplund och Sten Selander. Med ”intimism” avsågs en stil som kännetecknas av en lågmäld ton, traditionsmedvetenhet och motiv från hem och vardagsliv. I Uppsala var han aktiv inom studentlivet, bl a som förste kurator för Västmanlands-Dala nation 1917.
Slut på sommarlovet
Det var den tid, då våra fickor spändes av kantstött frukt med regnvåt lera på.
Det var den tid, då trädgårdsstaken tändes och sken på kräftfat i en mörk berså.
Det började bli nästan kallt att bada,
och snåren sveptes in i spindelväv.
När sista lasset kördes till sin lada,
var rymden kyligt klar och blåsten sträv.
Det var de dagar, då man girigt vägde
var timma, som fanns kvar till lovets slut.
Det var den tid, då varje timma ägde
en egen kraft, som måste vinnas ut.
Och ändå hände det, man smög sig undan
från leken till en backe, där man låg
och såg med tioårig, svart begrundan
på svalors flykt och vita skyars tåg.
Så reste man en kväll, då solen väckte
en djupröd glöd ur alla timmerhus.
Man höll den avskedsgåva, sommarn räckte,
en påse astrakaner mot sin blus.
I tårögd tystnad for man till stationen,
och runtomkring en höjde syrsor gällt
den sista glädjedruckna sommartonen
från boskapstrampade och tomma fält.
Ur diktsamlingen Vardag
Morgon
Den, som ej mer förnimmer
en junimorgons skimmer
med bävan och med ångest
för livets korthets skull,
den, som ej ger sig fången
en stund åt fågelsången
och känner att den lever
med samma klara drill,
när vi ha blivit mull
– han hör ej längre jorden,
den gröna jorden till.
Den, som ej mer förnimmer
ett barnaögas skimmer
med ängslan för att tiden
skall grumla denna glans
– det stora, rika livet
är icke längre hans.
Ur diktsamlingen Dagsljus